Frälsaren | Bloggen om Jesus Kristus †
Välkommen till denna blogg om Jesus.


Jesus sa: Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. (Joh.14:6) förklarade han att han är den enda vägen till Gud. Jesus har dött för hela världens synd och bara genom att ta emot Jesus som vår personlige Frälsare kan vi uppleva försoning med Gud.

Mer om Jesus Kristus kan du läsa här.


fredag 29 maj 2009

Jesus Kristus JHVH Frälsaren

Jesus Kristus JHVH Frälsaren


Lite fakta om denne messias.
Jesus (arameiska ישוע, Yeshua, "JHVH frälser", hebreiska יהושע Yehoshua, "Josua", grekiska Ἰησοῦς, Iēsoûs) från Nasaret, också kallad Jesus Kristus, född omkring 7 f.Kr. till 4 f.Kr., död i början av 30-talet e.Kr. i Jerusalem, var en i Galileen och Judeen kringvandrande predikant som rönte uppmärksamhet genom sin tydliga och hoppingivande undervisning, de kärleksfulla gärningar och de underverk han anses ha utfört. Enligt Nya Testamentet verkade han i omkring tre år innan han vid 30–35 års ålder dömdes till döden genom korsfästelse av den romerske ståthållaren Pontius Pilatus, efter att ha anklagats av sanhedrin och översteprästen Kajafas för subversiv verksamhet och upproriskhet mot de judiska och romerska ledare vars målsättning var att bevara lugnet i Judeen.

Huvudkällan för Jesus liv och gärningar är de fyra evangelierna i Nya Testamentet. Där benämns Jesus även Herre, Kristus, Människosonen, Frälsaren, Guds son och Messias (den smorde, lejonet av Juda stam, en anspelning på präst-, kunga- och profetsmörjelsen). Enligt en del forskare förblir det dock omstritt vilket historiskt värde de olika berättelserna om Jesus har. Den kristna synen på Jesus (se även kristologi) utgår ifrån övertygelsen att Jesus är gudomlig och den utlovade Messias vars ankomst profeterades i Gamla Testamentet, och att han uppstod efter korsfästelsen. De flesta kristna tror även att Jesus är "Guds son" som kom för att ge frälsning och erbjuda försoning med Gud genom sin död för människornas synder. Andra kristna trosuppfattningar omfattar Jesus jungfrufödelse, utförandet av mirakel, Jesus himmelsfärd (upptagandet till himlen) och att han skall komma tillbaka vid tidens slut för att "skilja de onda från de goda" (Matt. 16:27). Läran om inkarnationen och om treenigheten är allmänt accepterad bland kristna, men förnekas av ett antal rörelser som avvisar tron på Jesus som gudomlig på grund av en sträng tolkning av det första budet.

Jesus etiska undervisning i Bergspredikan, bland annat om människovärde, den gyllene regeln och att "vända andra kinden till", har haft betydelse för sekulära ideologier såsom fredsrörelsen och humanismen.

Inom Islam ses Jesus (arabiska: عيسى‎, vanligen translittererat som 'Īsā) som en av Guds stora profeter, en förkunnare av Koranens budskap och en mirakelgörare. Jesus kallas också för "Messias", men islam lär inte ut att han var gudomlig. Islam tror inte heller att Jesus dog på korset, ej heller att han uppstod, utan att han upptogs kroppsligen till himlen. Ahmadiyyamuslimer tror att Jesus överlevde korsfästelsen och emigrerade österut för att söka efter de övriga tio judiska stammarna och förmedla budskapet till dem.

Inom judendomen har Jesus inte någon religiös funktion. Det finns dock ett begränsat antal medlemmar av det judiska folket som tror på Jesus som Messias. Dessa kallar sig själva messianska judar, men betraktas vanligen av andra judar som konvertiter till kristendomen.

Forskare vet inte exakt år eller dag för Jesu födelse. Enligt Matteusevangeliet och Lukasevangeliet ägde Jesu födelse rum under Herodes regenttid, som dog år 4 f.kr. Emellertid beskriver Lukasevangeliet att Jesus föddes i samband med den första skattskrivningen av de romerska provinserna Syrien och Judeen, under Quirinius, vilken inträffade år 6 e.kr. Bibelforskare har traditionellt försökt att förena dessa uppgifter, men moderna forskare ser detta som ett misstag av författaren till Lukas evangelium. Den allmänna uppfattningen bland bibelforskare är idag ett födelsedatum mellan 6 och 4 f.kr.

Den västerländska tidräkningens standard för numrering av år bygger på ett tidigt medeltida försök att räkna åren från Jesu födelse. Julen firas den 25 december till minne av Jesu födelse, men det finns idag inget som stödjer att detta var hans egentliga födelsedag.

Av de fyra evangelierna är det bara Matteus- och Lukasevangeliet som redogör för Jesu genealogi. Redogörelserna i de två evangelierna är dock väsentligt annorlunda och samtida lärda ser i allmänhet släkttavlorna som teologiska konstruktioner. Vissa har menat att Matteus vill understryka att Jesus var ett messianskt barn av kunglig härstamning, då han nämner kung Salomo, medan Lukas släktforskning är prästerlig och nämner Levi. Båda släkttavlorna visar att Jesus var släkt med kung David och därigenom även med Abraham. Listorna mellan Abraham och David är identiska, men skiljer sig åt mellan David och Josef. Matteus börjar med Salomo och fortsätter med kungarna i Juda rike till den sista kungen, Jojakin. Efter Jojakin avslutas raden kungar då Juda erövrades och folket fördes bort till Babylon. Således visar Matteus att Jesus var en avkomling till kungarna i Israel. Lukas släktforskning är längre än Matteus och går tillbaka till Adam och ger fler namn mellan David och Jesus.

Jesus liv börjar enligt Lukasevangeliet i staden Nasaret i Galileen i nuvarande Israel. Det berättas där hur ängeln Gabriel besökte en ung israelitisk kvinna vid namn Maria och förkunnade att hon skulle föda en son som skulle kallas "den Högstes son" (alltså Guds son). Det skulle ske genom den Helige Ande, utan medverkan av någon man. Marias trolovade Josef var alltså enligt Nya Testamentet inte far till barnet, och Maria betraktas i den kristna kyrkan traditionellt som jungfru. Josef nämns bara ett fåtal gånger, när författarna beskriver Jesu barndom. Han nämns inte en enda gång i texterna efter att Jesu offentliga verksamhet börjat.

Enligt Lukasevangeliet fick paret till följd av ovan nämnda folkräkning bege sig till staden Betlehem, strax söder om Jerusalem. Maria födde där sin son och lade honom i en matho (krubba) för djur, eftersom det var fullbelagt i härbärget. I samband med födelsen uppenbarade sig en stor grupp änglar för några herdar i närheten. Enligt Matteus evangelium fick den unga familjen en tid senare besök av stjärntydare (de tre vise männen) som kom resande österifrån med gåvor till barnet i form av guld, rökelse och myrra. Männen frågade i hovet i Jerusalem om judarnas nyfödde konung. Kung Herodes den store blev misstänksam över denne "konung" och lät döda alla gossebarn under 2 år i trakten (se Barnamorden i Betlehem). Jesu familj lyckades dock fly till Egypten och återvände först när kungen var död. De bosatte sig i Nasaret för att undvika att leva under Herodes son och efterträdare Archelaos styre. När Jesus var 12 år besökte han enligt Lukasevangeliet Jerusalems tempel och förde kloka samtal med de lärda. Det finns inga uppgifter i Nya Testamentet om vad Jesus gjorde eller var han befann sig mellan 12- och 30-årsåldern.

I Markusevangeliet kallas Jesus en snickare. Matteus säger att han var son till en snickare, men det grekiska ordet som används i evangeliet är tekton som betyder "byggmästare", vilket tyder på att han kan ha varit en hantverkare, t.ex. en timmerman.

Jesus Kristus barndom:
Forskare vet inte exakt år eller dag för Jesu födelse. Enligt Matteusevangeliet och Lukasevangeliet ägde Jesu födelse rum under Herodes regenttid, som dog år 4 f.kr. Emellertid beskriver Lukasevangeliet att Jesus föddes i samband med den första skattskrivningen av de romerska provinserna Syrien och Judeen, under Quirinius, vilken inträffade år 6 e.kr. Bibelforskare har traditionellt försökt att förena dessa uppgifter, men moderna forskare ser detta som ett misstag av författaren till Lukas evangelium. Den allmänna uppfattningen bland bibelforskare är idag ett födelsedatum mellan 6 och 4 f.kr.

Den västerländska tidräkningens standard för numrering av år bygger på ett tidigt medeltida försök att räkna åren från Jesu födelse. Julen firas den 25 december till minne av Jesu födelse, men det finns idag inget som stödjer att detta var hans egentliga födelsedag.

Av de fyra evangelierna är det bara Matteus- och Lukasevangeliet som redogör för Jesu genealogi. Redogörelserna i de två evangelierna är dock väsentligt annorlunda och samtida lärda ser i allmänhet släkttavlorna som teologiska konstruktioner. Vissa har menat att Matteus vill understryka att Jesus var ett messianskt barn av kunglig härstamning, då han nämner kung Salomo, medan Lukas släktforskning är prästerlig och nämner Levi. Båda släkttavlorna visar att Jesus var släkt med kung David och därigenom även med Abraham. Listorna mellan Abraham och David är identiska, men skiljer sig åt mellan David och Josef. Matteus börjar med Salomo och fortsätter med kungarna i Juda rike till den sista kungen, Jojakin. Efter Jojakin avslutas raden kungar då Juda erövrades och folket fördes bort till Babylon. Således visar Matteus att Jesus var en avkomling till kungarna i Israel. Lukas släktforskning är längre än Matteus och går tillbaka till Adam och ger fler namn mellan David och Jesus.

Jesus liv börjar enligt Lukasevangeliet i staden Nasaret i Galileen i nuvarande Israel. Det berättas där hur ängeln Gabriel besökte en ung israelitisk kvinna vid namn Maria och förkunnade att hon skulle föda en son som skulle kallas "den Högstes son" (alltså Guds son). Det skulle ske genom den Helige Ande, utan medverkan av någon man. Marias trolovade Josef var alltså enligt Nya Testamentet inte far till barnet, och Maria betraktas i den kristna kyrkan traditionellt som jungfru. Josef nämns bara ett fåtal gånger, när författarna beskriver Jesu barndom. Han nämns inte en enda gång i texterna efter att Jesu offentliga verksamhet börjat.

Enligt Lukasevangeliet fick paret till följd av ovan nämnda folkräkning bege sig till staden Betlehem, strax söder om Jerusalem. Maria födde där sin son och lade honom i en matho (krubba) för djur, eftersom det var fullbelagt i härbärget. I samband med födelsen uppenbarade sig en stor grupp änglar för några herdar i närheten. Enligt Matteus evangelium fick den unga familjen en tid senare besök av stjärntydare (de tre vise männen) som kom resande österifrån med gåvor till barnet i form av guld, rökelse och myrra. Männen frågade i hovet i Jerusalem om judarnas nyfödde konung. Kung Herodes den store blev misstänksam över denne "konung" och lät döda alla gossebarn under 2 år i trakten (se Barnamorden i Betlehem). Jesu familj lyckades dock fly till Egypten och återvände först när kungen var död. De bosatte sig i Nasaret för att undvika att leva under Herodes son och efterträdare Archelaos styre. När Jesus var 12 år besökte han enligt Lukasevangeliet Jerusalems tempel och förde kloka samtal med de lärda. Det finns inga uppgifter i Nya Testamentet om vad Jesus gjorde eller var han befann sig mellan 12- och 30-årsåldern.

I Markusevangeliet kallas Jesus en snickare. Matteus säger att han var son till en snickare, men det grekiska ordet som används i evangeliet är tekton som betyder "byggmästare", vilket tyder på att han kan ha varit en hantverkare, t.ex. en timmerman.

Jesus Kristus verksamma år:
Johannes beskriver tre olika påskhögtider under Jesu verksamma år, vilket måste innebära att Jesus predikade i minst "två år plus en månad eller två". De synoptiska evangelierna talar om en tidsperiod på bara ett år. Jesus är verksam huvudsakligen i Galileen, tills han reser till Jerusalem där han rensar Templet och avrättas. I Johannesevangeliet tillbringar Jesus den mesta tiden av sin mission i och runt Jerusalem och rensar Templet i början av sin verksamhet.

Jesus offentliga verksamhet började när han var i trettioårsåldern. Han lät då döpa sig av Jochanan ben Sacharja (Johannes Döparen), en profet som verkade i öknen vid floden Jordan. Denne förkunnade Messias nära ankomst och döpte dem som ville omvända sig. När Jesus döpts, berättas det att den Helige Ande sänkte sig ner över Jesus i form av en duva och en röst hördes från himlen som sade: "Du är min älskade son, du är min utvalde," (Mark. 1:11). Markus börjar sin berättelse om Jesu dop med att ange att det är ett tecken på ånger och syndernas förlåtelse. Matteus utelämnar denna hänvisning och betonar Jesu överlägsenhet över Johannes Döparen. Matteus beskriver Johannes som först tveksam till att följa Jesu begäran att döpas, och uppger att det var Jesus som borde döpa honom. Jesus sade: "Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten" (Matt. 3:15). I Matteusevangeliet informerar Guds offentliga engagemang läsaren om att Jesus blivit Guds smorde ("Kristus"). Johannesevangeliet beskriver inte Jesu dop eller den efterföljande frestelsen, men bevisar att Jesus är den om vilken Johannes Döparen predikat - Guds son. Döparen förklarar två gånger att Jesus är Guds lamm, en term som inte förekommer någon annanstans i evangelierna.

Efter dopet fastade Jesus fyrtio dagar och fyrtio nätter i öknen och blev av djävulen frestad att utföra övernaturliga handlingar för sin egen vinnings skull (se Jesus frestas).

I början av sin verksamhet valde Jesus ut tolv av sina lärjungar till apostlar (grekiska: apóstolos, "sändebud"). De viktigaste var Petrus, Jakob och Johannes. Verksamheten var i huvudsak förlagd till Galileen på västra stranden av Genesarets Sjö. Den bestod enligt Bibeln främst av förkunnelse, botande av sjukdomar, utdrivande av demoner och andra underverk. Till exempel skall han enligt Bibeln vid ett par tillfällen ha mättat tusenden med knappa resurser, gått på vatten och uppväckt minst tre döda. Markus sade att Jesus hade kommit för att "ge sitt liv till lösen för många" (Mark. 10:45). Lukas sade att han hade blivit utsänd för att "förkunna budskapet om Guds rike" (Luk. 4:43) och Johannes sade att han kommit för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv (Joh. 3:16, "Lilla Bibeln"). Jesus talar om kraven om apostelskap och säger till en rik man att sälja sina egendomar och ge pengarna till de fattiga. Han uppger att hans budskap skiljer familjemedlemmar ifrån varandra.

I Markusevangeliet är lärjungarna egendomligt oförstående och inser inte betydelsen av Jesu gärningar och Jesu liknelser. I Matteusevangeliet säger Jesus till apostlarna att "gå till de förlorade fåren i Israels folk (Matt. 10:6, Matt. 15:24). Jesus ger även Petrus en särskild auktoritet då han ger honom "nycklarna till himmelriket" och säger: "Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen" (Matt. 16:19). Lukas lägger särskild tonvikt på de kvinnor som följde Jesus, bland dem Maria Magdalena.

I de synoptiska evangelierna talar Jesus främst om Guds rike (eller himmelriket). I Matteus- och Lukasevangeliet talar han vidare om moral och bön. I Johannesevangeliet talar han länge om sig själv och sin gudomliga roll. Vid höjden av sin verksamhet skall Jesus ha lockat till sig enorma folkmassor och anhängare i tusental, främst inom områdena Galileen och Perea (i dagens Israel och Jordanien). Några av Jesu mest kända läror kommer från Bergspredikan som innehåller saligprisningarna och Herrens bön. Det är en av fem samlingar undervisningar i Matteusevangeliet. I de synoptiska evangelierna använder Jesus ofta sig av liknelser, såsom liknelsen om den förlorade sonen (Lukasevangeliet) och liknelsen om såningsmannen och jordmånerna. I de synoptiska evangelierna leder Jesus en apokalyptisk rörelse. Han lär att slutet av den nuvarande världen kommer oväntat och att han kommer att återvända för att döma världen, framför allt beroende på hur de behandlade de utsatta. Han uppmanar sina följeslagare att vara ständigt vaksamma och trogna. I Markusevangeliet är Guds rike en gudomlig regering. Matteus beskriver den falska Messias, katastrofer, vedermödor och tecken på himlen som kommer att förebåda Jesu återkomst, som också beskrivs som oväntad. Jesus lärde också att ånger är nödvändig för att undkomma helvetet.

Gemenskap vid bordet är centralt i Jesu verksamhet i evangelierna. Han och hans lärjungar äter tillsammans med syndare (som försummar renhetsregler) och skatteindrivare (föraktade som utpressare). Aposteln Matteus är en tullindrivare. När fariséerna invänder mot att Jesus äter med syndare och skatteindrivare svarar Jesus att det är de sjuka som behöver läkare, inte de friska. Jesus försvarar också sina lärjungar mot anklagelser att de inte följer renhetslagarna när de äter. Jesus anklagas själv för att vara drucken och en frossare. Jesu mirakel och läror handlar ofta om mat och festhögtider. Han instruerar sina missionärer att äta med de människor som de predikar för och helar.[29] I de synoptiska evangelierna inrättar Jesus ett nytt förbund med en rituell måltid innan han korsfästs.

Jesus når även ut till utomstående, bland annat samariterna, som följer en annan form av den israelitiska religionen, vilket återspeglas i hans predikan för samariterna i Sychar (Joh. 4:1-42) och i den barmhärtige samariten. Vid flera olika tillfällen välkomnar Jesus syndare, barn, kvinnor, fattiga, samariter, utlänningar och invandrare.

Vid ett tillfälle tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes upp på ett högt berg. Enligt Matteusevangeliet förvandlades han inför dem, hans ansikte lyste som solen och hans kläder blev vita som ljuset. Ett moln sänkte sig över dem och ur molnet kom en röst som sade: "Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom" (Matt 17:1-8) (Kristi förklaring).

Jesu lidande, Jesu död, Jesu uppståndelse:
Jesu lidande inleddes med att han under påskhögtiden red in i Jerusalem på en åsna, något som inom kyrkan traditionellt har tolkats som uppfyllelsen av en profetia om Messias ankomst (Sak. 9:9). En stor skara kom för att möta honom och ropade: "Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn! Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!" Därefter gick Jesus och rensade templet, drev ut de som sålde och köpte och välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor. Han tyckte att vanhelgade helgedomen och hävdade att de gjort templet till "ett rövarnäste" (Mark. 11:17). Vid denna tid undervisade Jesus också om tidens slut.

Sista kvällen i livet samlade Jesus sina apostlar till måltid. Han tvättade deras fötter - något som annars var tjänarens uppgift (Joh. 13:1-17). Han tog under måltiden bröd och vin och sade att det var hans kropp och blod, och uppmanade dem att göra detsamma till minne av honom (Matt. 26:26-30) (nattvarden). I trädgården Getsemane bad han Fadern (Gud) att få slippa sitt lidande, men böjde sig för hans vilja. Sedan kom en av hans lärjungar - Judas Iskariot - med tempelvakten och förrådde honom (Mark 14:32-42). Han arresterades på order från sanhedrin och översteprästen Kajafas (Luk. 22:47-52, Matt. 26:47-56). Gripandet ägde rum på natten för att undvika ett upplopp, eftersom Jesus var populär bland folket (Mark. 14:2). Simon Petrus använde ett svärd för att attackera en av Jesu tillfångatagare och skar av honom hans öra, vilket Jesus enligt Lukas omedelbart helade på ett mirakulöst sätt. Jesus kritiserade aposteln och sade: "Stick tillbaka ditt svärd. Alla som griper till svärd skall dödas med svärd" (Matt. 26:52). Efter hans gripande gick Jesu lärjungar under jorden.

Enligt evangelierna förhördes Jesus i flera omgångar och dömdes av den romerska Pontius Pilatus till gissling och korsfästelse (Luk. 22:63; 23:25). Vi vet från andra källor att Pilatus var prefekt i Judeen mellan 26 och 36 e.Kr. När Jesus kom inför Pilatus, frågade Pilatus honom, "Du är alltså judarnas kung?" på vilket han svarade: "Du själv säger det". Enligt evangelierna ansåg Pilatus personligen att Jesus inte var skyldig till något brott mot romarna och eftersom det var tradition för den romerske landshövdingen att till påsk frigöra en fånge erbjöd Pilatus publiken att göra ett val mellan Jesus från Nasaret och en upprorsman vid namn Barabbas. Publiken valde att Barabbas skulle friges och Jesus korsfästas. Pilatus tvättade sina händer för att visa att han var oskyldig till det orättvisa i beslutet (Matt 27:11-26).

Jesus korsfästes klockan 9 mitt emellan två brottslingar, enligt katolsk tradition benämnda Dismas och Gestas. Klockan 12 föll ett mörker, som varade ända till Jesu död klockan 15. För att förvissa sig om att Jesus verkligen var död, genomborrade en romersk soldat, som enligt traditionen hette Longinus, honom med en lans. (Matt. 27:32-56; Mark. 15:21-41; Luk. 23:26-49; Joh. 19:17-37).

En högt uppsatt man vid namn Josef från Arimatea begravde Jesus i en klippgrav och rullade en sten för ingången. Enligt Johannes fick Josef hjälp av Nikodemus som hjälpte till att begrava Jesus och som framträder på ett par andra ställen i Johannesevangeliet (Joh. 19:38-42). Pontius Pilatus beslutade på begäran av de judiska religiösa ledarna att graven skulle förseglas och vaktas (Matt. 27:57-66). På söndagens morgon besökte några kvinnor graven, och fann den då öppen och tom. De mötte änglar som sade: Varför söker ni den levande här bland de döda? I Lukasevangeliet var det två änglar (Luk. 24:4) och i Markusevangeliet såg ängeln ut som en yngling klädd i vitt (Mark. 16:5). Det längre slutet i Markusevangeliet berättar att Jesus först visade sig för Maria från Magdala (Mark. 16:9). Johannes förklarar att Maria tittade in i den tomma graven och att två änglar då frågade henne varför hon grät. När hon vände sig om kände hon först inte igen Jesus, förrän han kallade henne vid namn (Joh. 20:11-18). Fler än 500 lärjungar fick enligt uppgift sedan se honom uppstånden och levande (1 Kor. 15:3-8). De fick tillfälle att ta i honom och se honom äta (Luk. 24:36-43) och de fick se honom vid flera olika tillfällen under fyrtio dagar (Apg. 1:3) (Uppståndelsen beskrivs i Matt. 28; Mark. 16; Luk. 24; Joh. 20-21; Apg. 1:1-11; 1 Kor. 15:3-8.) Enligt Johannesevangeliet bevisade Jesus även för aposteln Tomas, ibland kallad Tomas tvivlaren, att han levde.

Vid slutet av dessa fyrtio dagar samlade Jesus lärjungarna på Olivberget, välsignade dem och togs sedan upp till himmelen (Luk. 24:50-51; Apg 1:6-11), se Kristi himmelsfärd. Lärjungarna föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje, där de ständigt var i templet och prisade Gud (Luk. 24:52-53). Berättelsen fortsätter i Apostlagärningarna, om den första kristna församlingens utbredning, från dess bildande på pingstdagen 10 dagar efter Jesu himmelsfärd och den spridning den kristna rörelsen fick på grund av den första vågen av förföljelser som startade efter Stefanus martyrdöd och som även ledde till Paulus omvändelse (Apg. kapitel 9).

Urkristendomen:
I urkristendomen finns ett antal benämningar på Jesus. Han har kallats Guds son, Herren, Davids son, Den gode herden, Profeten, Frälsaren med mera. Bara i Nya Testamentet förekommer fler än femtio olika beteckningar. Titlarna används parallellt med varandra. Tre titlar har med tiden blivit dominerande:

Messias (Kristus); den "smorde", alltså den konung som judarna väntade på.
Guds son; en messiastitel som också angav Jesu intima förening med Gud ("Fadern").
Herren; en anspelning på det arameiska "adonai" ("herre") som användes istället för Guds namn vid läsning av Torah.
Kyrkan identifierar ofta det ord genom vilket Gud skapade världen (Johannesevangeliet 1:1-14) med Jesus. Enligt denna tolkning fanns han hos Gud i begynnelsen (Johannesevangeliet 1:1-3). Även Paulus säger att Jesus fanns före allting, att Gud skapade världen genom honom och att världen upprätthålls genom honom (Kolosserbrevet 1:16-17, jfr Hebreerbrevet 1:2-3). Han hävdar att det är genom att bekänna att Jesus är Herre/Herren, som man blir frälst (Romarbrevet 10:9). Denna tolkning stöds av hans hänvisning till Joel 2:32 (i den hebreiska Bibeln 3:5), där Gudsnamnet Herren/JHVH används (Romarbrevet 10:13).

RSS ATOM